Det är sent 1800-tal i Sulvik, utanför bostaden/skjutsstationen som kallas för Björklunda. Johan Albert Boudin heter mannen som bestämmer i huset, eller förresten, det är nog hans fru Maria som bestämmer.
Sönerna Janne i trillan, Julius och Axel vid hästen har samlats på vägen utanför huset, för det står en fotograf tvärs över gatan och ska precis ta en bild av sällskapet. Men han verkar tycka det ser lite tomt ut, så Julius vänder sig in mot det rödmålade huset och ropar ut ”kvinnfolket”.
– Det är fotografering, kom ut nu så vi får en fin bild på oss alla.
Johan Alberts fru Maria är inte jättetänd på idén, men böjer sig och kommer ut för att ställa sig bredvid sin man. Hon har ju helgklänningen på sig, så det får väl gå för denna gång.
– Men jag kommer inte att le, och inte heller kommer jag titta på fotografen, meddelar hon för att ändå visa att hon inte är helt med på spektaklet.
Julius fru Jenny tar med sig minsta dottern Rut på armen, ställer sig bredvid sin man och ler mot fotografen. Hon har ett sött leende, och det bjuder hon gärna på den här dagen. Hennes två äldre döttrar Neimi och Judit, som båda är födda i garveriet bara några hundra meter härifrån, vid den lilla bäcken, står framför barnjungfrun för året, och kisar mot solen för att se vad den lustiga mannen bakom kameran har för sig.
Längst till höger står den vackra unga Alma, ännu lyckligt ovetande om att hon inte har så lång tid kvar här på jorden.
Så säger fotografen något roligt, och tar sin bild av familjen Boudin utanför det röda huset i Sulvik. Det är strax före sekelskiftet, ett omvälvande 1900-tal väntar runt hörnet, min mormor Judit är nyss fyllda fyra. Om 12 år kommer hon att börja fylla sina dagböcker med sin vardag genom två världskrig, pandemier och 30-talets depression.
När det gått 120 år, sitter jag och bläddrar i hennes dagböcker, där hon på försättsbladen i de tidigaste utgåvorna förbannar de som olovandes läser vad hon skrivit. Men det gäller inte mig, jag har fått lov, ja jag känner till och med att jag fått en uppmaning att förvalta dem på bästa sätt. Jag träffade aldrig mormor eftersom hon dog knappt två år innan jag föddes, men vi har ju ett band och genom mig får hon ett längre liv än vad som blev fallet när hon dog bara 54 år gammal.
Ett sätt att lära känna mormor och stärka bandet, är att uppsöka de platser där mormor varit och levat. Där spelar Björklunda en viktig roll, kanske den viktigaste, så det blir ett självklart resmål, en tidig höstdag 2020.
212 meter från Björklundas röda hus på Fjordvägen i Sulvik ligger mormors badplats nere vid Glafsfjorden. Därifrån tar det två minuter att gå upp till platsen för den gamla Boudinska skjutsstationen , och jag förväntar mig i bästa fall någon äldre byggnad, som fortfarande står på platsen och markerar en tid som flytt.
Och jag blir inte besviken, det gamla huset finns kvar, men i en strålande form, pietetsfullt skött av Johan Alberts barnbarn, och upprustat till perfektion av barnbarnsbarnet Eva som bor där nu.
Jag tror att alla släktled som tillbringat sin tid på Björklunda, är imponerade!