Det här är en historia som går i repris för det har inte blivit bättre. Tvärtom. Den handlar om hur man ska undvika att filmjölken kostar 274 kronor och 50 öre.
När min mamma blev sugen på filmjölk så kunde hon förr gå ner på macken och köpa ett paket för 13.50. På Willys kostar en A-fil lite mindre, ca 10 kronor, men dit var det länge sedan hon tog sig.
Mellan varven fick mamma det svårare att ta sig ner för trapporna därhemma. Två trappor utan hiss är ingen konditionsfördel längre, och den hala, besparingsosandade innergården på väg till macken är inte särskilt framkomlig, så det blev att stanna hemma.
Frågan om filmjölkens vara eller inte vara i mammas kylskåp, lämnades över på andra.
När jag kom på besök var det lätt. I samma veva som jag levererade övrig mat, kom filmjölken in i huset. Man kan tycka att det var gratis, men för jämförelsens skull kan vi säga att den kostade 10 kronor plus bensinkostnaden tur och retur, vilket gör 52 km a 0,8 liter milen för bensin som kostar 10 och 76 litern. totalt 54 kronor och 77 öre.
Ett annat alternativ är att använda hemtjänsten.
Då fick mamma betala 10 kronor plus en timmes avgift 264.50 kronor, vilket gjorde att filmjölken kostade 274.50 kronor.
Vi provar budfirmor istället, till exempel Förlängda armen. De tar 170 kronor för att passera två zongränser, som det blir i detta fall. Totalt 180 kronor.
Taxi kostar 7.80 per km. Det gör 212 kronor för filen.
Färdtjänsten kostar 70 kronor per påbörjad 30 km sträcka. Det gör 150 kronor om hon kom hem till mig och hämtade filen, men då måste hon ha hjälp uppför trapporna hemma. Hon kunde kanske låta bli att åka med, men då lämnas filen på parkeringen, om det inte är en trevlig chaufför som kan lockas med en kopp kaffe. Dom är inte många, men dom finns.
Eller så kunde mamma ropa på någon, att mot en tjuga gå till macken och inhandla filen, totalkostnad 33 kronor och 50 öre. Här fanns dock en osäkerhetsfaktor, dels att hon skulle få filen i tid, dels att hon alls skulle få den.
Så 54 kronor och 77 öre var det säkraste och billigaste sättet att få sitt mellanmål.
Så länge mamma levde fortsatte vi filmjölksutredningen, till exempel genom att kolla om det fanns några pizzabud i omgivningen som kunde tubbas att krydda capricciosan med en liter vanlig filmjölk. Eller kanske några mormoner som, bland alla religiösa skrifter i den tunna portföljen, kanske kunde plocka upp en nyinköpt fil som gåva till en presumtiv förlorad själ. Och mamma behövde inte oroa sig för att bli frälst, hon behövde bara le en stund i dörren och låta bli att sätta på hörapparaten.