“Titta pappa! Så här dansar Abba. Suuuper truuuuper”. Det var åren runt 1980, det var innan cykelstället kom upp och innan häcken växt sig kämpahög och innan den plockats bort och innan den planterats på nytt. Det var nog 100 år sedan, för nu har flickorna växt upp och blivit kyssta av sina prinsar. Det var tiden då inte bara de egna barnen kom rusande och skrek pappa, utan också grannens barn, för deras pappa hette Janne och kallades så. Jag kommer ihåg en granne ännu längre bort, som förvånad konstaterade att fyra barn i samma ålder ropade pappa efter mig och tittade medlidsamt på den förmodade fyrlingsmamman som rullar boll i bakgrunden.
