Hötorgets duvor sitter som vanligt på Orfeusgruppens huvuden framför det blå konserthuset, huttrande i skuggan och kuttrande när solen tittar fram.
Här på Hötorget har jag genom åren i princip trampat varje sten, gått åt alla håll. Här fanns Ringbaren för ett liv sedan, nu är det HM. Här fanns Broddmans, 2011 var det Expert.
Här kysste jag min första förälskelse, grät mina första försmådda tårar. Här har jag gått med alla jag älskat, här är luften full av mina tidlösa känslor, frustration, glädje, triumfer, besvikelser och upplevelser. Jag känner mig mer än hemma på Hötorget. Jag är en del av det.
Genom alla tider är det här mitt torg. Bilderna är från 1950 och 2011.
