Jag hittade en svartvit bild i en kartong på min mamma som står och ler mot kameran. Bilden är tagen på Kungsgatan i Stockholm runt 1950, och det slog mig att inte så mycket har ändrats sedan dess, i alla fall inte på den platsen. Så nu, 2011, tog jag med mig en kopia av bilden, och ställde mig på samma plats som fotografen gjorde då och tog en ny bild. Resultatet tyckte jag blev över förväntan. Den gamla bilden smälte liksom samman med den nya, och jag fick en vision av att allt och inget förändras. På något sätt kunde jag och min mamma vara på samma plats, oavsett den tid som passerat. Ja, jag kunde till och med vara på samma plats i två uppsättningar för jag misstänker att jag ligger i den leende mammans mage.
