Ärlinghemmet ligger i Märsta. Det är där man hamnar om man behöver ett boende när man är äldre, antingen för gott eller bara under en kortare tid. Men där fanns i slutet på augusti ingen säkerhetsnål, ingen Alsolsprit, inget skrivpapper, ingen telefon, ingen medicin, ingen nattlampa, ingen städning, och det var precis så det skulle vara.
För några år sedan hette det Märsta sjukhem, drevs av ISS Care i ett moderatstyrt Märsta och valsade runt i pressen som ett synnerligen dåligt exempel på äldrevård. Sedan tog kommunen över och man fick bättre rykte, ändrade namnet till Ärlinghem och kammade hem lite utmärkelser. Fast fortfarande förekommer kritik för att man blandar äldrevård och demensvård.
För mig verkar Ärlinghemmet vara till för de glömda, de gömda, de glömmande. Och inte framstår vården som särskilt föredömlig.
Här är några anhörigglimtar från knappt 10 dagars vistelse, fragment från en verklighet i vårt välfärdssverige.
Doktorn kommmer in för att undersöka en patient, och ber en sköterska göra anteckningar, vilket hon då gör. På en tvättlapp. Förtroendeingivande?
Förklaringen inför en förvånad anhörig är att hon har glömt att beställa anteckningsblock.
Och när byxorna ramlade ner ville vi ha en säkerhetsnål. Det fanns inte att uppbringa på hela Ärlinghemmet. Förtroendeingivande?
Och när det kom var från ett sår, så ville vi ha det tvättat med Alsolsprit och omlagt. Man använder sånt inom vården, ja till och med hemma. Det fanns dock inte att uppbringa, så sårtvätten fick patienten först låta inköpa med pengar ur sin egen plånbok. Förtroendeingivande?
På frågan om det fanns plåster på Ärlinghemmet blev svaret att det fanns det, och även smärre förband, men sårtvätt har man slutat med. Varför sår inte ska tvättas innan de läggs om, visste dock inte personalen.
Och när det var dags att åka hem från korttidsboendet, eller vi kanske snarare ska säga när det var dags att fly från Ärlinghemmet, så behövdes det en trappklättrare med färdtjänsten. Det kunde man inte beställa från Ärlinghem, för man måste ladda ett sjukresekort, och det kan hemmet inte göra. Dessutom hade man slarvat bort kortet, eller kanske låst in i någon ansvarig sköterskas lådor, men de gick inte att öppna för sköterskan var inte där idag. Förtroendeingivande? Kortet hittades sedan under en gul duk på samme ledige sköterskas skrivbord. En gul duk som hölls på plats av små prydnadssaker. Men då var bårhjälp istället beställd via SOS, knappast en billigare lösning.
Och när patienten ville ha sin dagliga medicin, så fanns det plötsligt ingen.
4 dagar var tydligen för kort tid att hinna ordna ny medicin, så den femte dagen blev medicinlös. För en anhörig började det kännas som vanvård. Absolut inte förtroendeingivande.
Liksom att det inte finns någon patienttelefon på hemmet, utan man måste flytta hemtelefonen för drygt 500 kronor, när man ska bo på ett korttidsboende i tio dagar. Misstanken växer; man vill inte att patienterna ska meddela sig alltför mycket med omvärlden.
Nattlampa på rummet. You wish! Stol på rummet? ja om du plockar in en från korridoren. Städat rum när man kommer? Nej, varför det. Städgrejer ska man ha med sig själv.
Fast filt får man, liksom handduk, om man ska bo en kortare tid. Som anhörig kanske man ska vara tacksam. Men jag tänker enklare tankar än så.
Tankar från en man som ännu inte är glömd och gömd.
Stäng komplexet och kasta nyckeln, tills någon är omplacerad eller utbildad. Jag vill inte ens att detta ska vara ett möjligt alternativ i min framtid. Aldrig nånsin.
Ärlinghems vision är att det ska bli Mälardalens bästa äldreboende. Det känns som att vägen dit är oändligt lång. Det känns som att det inte ens finns nån väg att gå på, ingen karta att följa och bara obruten mark att röja. En djungel att bryta sig igenom, och det enda vapen man har till det är en säkerhetsnål.
För den lämnade vi kvar.