Anders som 14 åring har just gått ut åttan. Efter att länge ha tänkt på franska och översatt sina tankar till svenska, har han nu åter hamnat helt i det svenska språket ,och det enda återstående minnet av att han tillbringat tre år i fransk skola, är att han har det väldigt lätt för sig i skolan. Och, att han, från att tidigare ha kallats för Aris, nu kallas för Addis av sin omgivning.
Här möter jag mig själv, 40 år senare. Ett möte som inte kräver någon plats, bara tid. Ingen kalender, bara ett då och nu. Ett möte som inte kräver förklaringar och ursäkter, bara öppenhet och förståelse. Kanske inlevelseförmåga, för att kunna känna in det som för de flesta är glömt och gömt i något diffust begrepp som barndomen eller förr.
Någonstans inom mig har jag ju kvar känslan från då. Oron, längtan, stoltheten, drömmarna, förvåningen, planerna. Jag har kvar baktankarna. De där som drev mig, det outsagda som förfinades till något skrivet.
Men jag har också ett facit, för jag vet hur det var och jag vet hur det blev. Jag vet hur jag ville det skulle bli.
