Första gången jag var i Rom var 1966. Jag och pappa hyrde en liten röd Fiat och gjorde stan ordentligt. Vi såg klostret med alla benrangel på Via Veneto, vi vandrade över alla piazzor, finkammade forumen, gick in i alla kyrkor vi såg, sprang genom vatikanmuseet, matade katter på Largo Argentina och täckte varenda meter av Peterskyrkan. Skam till sägandes ristade vi också in våra namn på väg upp till tornet med den underbara utsikten över Rom. Men det har en svensk kung också gjort så vi får väl säga att vi bara följde ett gott exempel.
Sedan dess har Rom varit en favoritstad och jag har kommit tillbaka med jämna mellanrum. 1973 var jag där med Yvonne och tog bilden där hon har Rom för sina fötter och 2010 var vi där igen. Trapporna upp till tornet kändes fler, tornet kändes högre men utsikten var densamma. Rom är evigt. Men min och pappas klotter hittade jag inte, där finns bara minnet kvar.
Sedan dess har Rom varit en favoritstad och jag har kommit tillbaka med jämna mellanrum. 1973 var jag där med Yvonne och tog bilden där hon har Rom för sina fötter och 2010 var vi där igen. Trapporna upp till tornet kändes fler, tornet kändes högre men utsikten var densamma. Rom är evigt. Men min och pappas klotter hittade jag inte, där finns bara minnet kvar.
