Självklart, speciellt när du nu har hittat ner på mitt datorskrivbord. Så, javisst, shoot man, shoot.
Det gick rätt bra. Ett tag. Jag drog mitt strå till stacken. Men sedan blev det klurigt.
De ville veta om vad jag trodde om människorna som producerat dagens löpsedel. Var de objektiva, pedagogiska, trovärdiga, dissikerande, orädda, intellektuella, kunniga, utmanande, engagerade, smarta, nyfikna, skoningslösa, spännande, noggranna, nyanserade, grundliga, maskulina? Kunde de gärna varit mina vänner, underhållande, feminina, samhällsengagerade, macho?
Sen undrade de som gjorde undersökningen om löpet ger mig verklig insikt, gör att jag kan skapa min egen åsikt, något jag har nytta av. Om det ger mig en rikare fritid, gör att jag kan utveckla min egen identitet, ger mig stabilitet i livet, hjälper mig i mitt samliv. Ger mig hjärnstimulans. Nja… här började de tappa mig lite.
Och sen undrade de vidare om jag kände mig lugn, seriös, mobiliserad, engagerad, viktig, modern eller ansvarsfull när jag läste löpet. Avslappnad, omsorgsfull, energisk, inspirerad. Provocerad, glad, som en del av en gemenskap.
Det var en svettig halvtimme. Men jag kunde vinna 3 000 kronor, på slutet, om jag tipsade om lite förbättringar. Och, självklart.
Visst vill man hjälpa Atonbladet att bli bättre.
Men inte vann jag några pengar.