Det var sommaren 1955. Jag var tre år, och satt i knät på min mamma, framför något som jag idag skulle kalla för ett ruckel, men då hade jag troligen inga sådana preferenser, för jag ser glad ut. Det var ju sommar, det var semester, och på en annan bild har jag sett hur en av mina kusiner leker med mig vid en badstrand, och även där ser jag nöjd ut. I min mammas mage ligger min syster, så jag vet att jag till hösten ska bli storebror.
Nu, idag, är det faktiskt 70 år sedan. Så jag tänkte att det var något som kunde firas, och varför inte med den lilla systern som visserligen varit där tidigare också hon, men inte fullt färdig, och väl paketerad.
En bit ut i skogen utanför Ödsmål hittar man Örnekulan, som det gamla torpet heter. Ett litet torp från tidigt 1800-tal som jag, helt nyligen, upptäckt fått stå kvar ända fram till idag.
På nätet kan man läsa att Örnekulan var bebodd redan 1840 av Elias Petrusson med makan Anna Brita Andersson.
1847 beboddes torpet av Johannes Olsson och Sofia Jakobsdotter. Det berättas att Johannes ofta var full och när han kom hem sådan, fick hustrun oftast springa till skogs eller uppsöka grannarna. Det sägs att Sofia, när Johannes var död, utbrast “Åh, va de lätta”.
Mellan 1870 och 1910 stod Örnekulan obebodd, sedan flyttade snickaren Alfred Johansson (kallad “Örnekulln”) in med maka Josefina Johannesdotter. Alfred var snickare, trätoffelmakare och gjorde enekorgar. Vad han tjänade gick åt till brännvin. Då han var ute kunde man höra honom ropa på långt håll och man gick gärna ur vägen för att slippa möta honom. Alfred blev senare änkling och skaffade hushållerska, Justina Möller. Prosten Frank hade stora bekymmer angående deras levnadssätt, men efter Alfreds död bodde Justina ensam kvar till sin död 1946.
Örnekulan användes sedan som sommarbostad i många år av Arvid Ahnfeldt med familj. Arvid var gift med min mormors syster Naemi, och där kommer jag in i bilden. Och min mamma med min syster i sin mage.
Torpet förföll sedermera, stod tomt några år tills det 1983 övertogs av Bo Karlsson i Korsgård, som gjort en fin restaurering av byggnaden. Sommartid klipps gräsmattan och trädgårdsmöbler står uppställda. Vintertid hittar man julpynt i fönsterna och torpet ser ut att vara hämtat från sagornas värld när snön ligger vit runt knutarna.
Det lät lockande, och vi gav oss ut i en skog som visade sig vara rätt vild när vi tog oss fram på stigar som fanns, sen inte fanns, sen fanns igen i en oväntad naturblandning. Strax efter vi tänkt ge upp, dök dock stugan upp som en trolsk dröm mitt i urskogen! Så fin! “We are back”, meddelade vi det lilla torpet, som nickade igenkännande, lyfte på skorstenen och blinkade lite med fönstren. Det blev naturligtvis en “Hej-igen-bild”, med min lillasyster på samma plats framför torpet där hon, vår mamma och jag suttit för 70 år sen.
N 58° 07.747′ E 11° 52.098′ är den riktiga adressen, där finns även en Geocache för den inbitne.